Jag orkar inte mer, det här är som att bli dödad från insidan. Varför ska kärlek vara så otroligt jobbigt? Alla har alltid sagt kärlek är så jävla härligt med samtidigt så jävla smärtsamt och jag har aldrig liksom fattat vad som menas med det. Men nu idag fattade jag hur jävla jobbigt det är, ÅÅÅÅHHHH.. Ibland önskar jag att jag aldrig någonsin hade blivit kär, för har man känt kärleken (och det finns många olika kärlekar men att vara kär) en gång så är det helt kört, då vill man ha den hela tiden.. Det är beroendeframkallande. Trodde verkligen aldrig det kunde sluta såhär dåligt som de gick för mig. Visste inte att en person kunde få mig skjunka ända ner till botten bara genom ord. Känner hur mitt hjärta brister där inne, det gör så fucking ont.. Trodde med fullaste allvar jag var starkare, jag är så förstörd så jag vet inte vart jag ska ta vägen.. Hur kan killar påverka oss tjejer så galet mycket? Killar, killar, killar.. Vafan! Mitt liv är så mycket mer än bara det, jag vet det! Ingen jävla skit kille i hela världen är värd en tjejs tårar, säger inte att alla killar är skit men dem flesta.. Och jag ger min respekt till dem få killarna som är bra, som aldrig sviker.. Känner mig så vilsen just nu, så jävla ensam.. Känns som jag inte har någon i hela världen att vända mig till, någon som lyssnar och förstår, känner mig så ensam och dålig.. Mitt självförtroende har skjukit som fan bara på några timmar. Jag hatar mig själv, vill byta liv, orkar inte höra att jag är äcklig, dålig, pinsam, fittig längre.. Jag säger att jag inte tar åt mig, men egentligen bryr jag mig så jävla mycket och varenda litet ord tar jag åt mig av. Just nu vill jag spolla tillbaka tiden ett par år, då det största problemet för en var när barbiesdockans ben gick sönder och killen man älska mest i hela universium var pappa, allt var så jävla mycket lättare då. Men en sak jag har lärt mig av allt dethär är att livets mening är kärlek, och så kommer jag alltid tycka!