Känner mig lite förvirrad just nu, jag har tänkt länge på det här, på hur viktigt kärlek är för mig. Blir nästan lite rädd när jag tänker på hur viktigt jag tycker det är. Jag är beroende av det, måste ha det för att må riktigt bra. Eftersom jag har haft pojkvän ett långt tag förut så är jag van vid det. Men jag har har insett att det kan skapa en massa problem, det kan vara helt onödiga saker men man kan fortfarande må jätte dåligt, vara galet ledsen men samtidigt som man kan må prima av det och när man må så bra så känns verkligen allt som en sann dröm. Men blir man en gång osäker på en person så sitter det kvar, även om allt kan vara underbart och man har ''gått vidare'' så kanske inte såren har läks helt. I såna här situationer vet man inte riktigt vad man ska göra, man vill men man är rädd för bli sårad. Det finns inget bättre än att vara kär, hjärtat slår dubbelslag när man ser personen, man blir alldels varm i hela kroppen och blir överlycklig bara personen hör av sig. Jag har känt den känslan att vara kär, dock inte många gånger men vet hur underbart det är. Men har kommit fram till att antagligen ska man ha den man vill ha eller ingen alls. Helt ärligt tror jag varenda människa är beroende av kärlek eftersom ordet kärlek inte bara är att vara kär.