Om man inte förstår vad som hela tiden blir fel, för varje steg man tar slutar det alltid med att jag står där med all skit över sig själv. Varför det känns så rätt hela den långa eller korta tiden, men ändå så blir det fel. Man tror allt är bra, ända tills man helt plötsligt får veta vad som händer på riktigt. Vad man gjort för fel, när allt kanske är försent att ändra på. När man kanske hela tiden hamnat i någon slags bekvämlighet och inte förstått att det hela tiden varit fel. När man varit sig själv, men ändå inte. När man egentligen inombords inte förändrats alls, men man bara tagit den kortaste vägen hela tiden. Att säga förlåt är otroligt svårt. Man kan inte säga förlåt åt en dålig ovana eller åt något man inte förstår. Något som man kanske egentligen behöver ha förklarat för sig. För om man inte känner så själv, och tror att man tagit den bästa vägen, och inte ser saker från andras perspektiv så är det alltid svårt att förstå. Men det är ändå man själv som såras.. Önskar jag kunde göra saker bättre, önskar allt hade vart annorlunda nu, önskar jag bara kunde försvinna från allt skit som uppstår hela tiden och det värsta är att det är bara jag som sätter mig själv i detta. Det är ingen annans fel än mitt eget fel.